Less på att leva

[Pink Menuta]

Jag är less på att leva.

Varje dag är precis samma som dagen innan och jag har kommit underfund med att jag bara sitter av dagarna. Jag sitter av livet.
Träningen, som alltid varit mitt största intresse och gett mig så mycket glädje genom året har blivit en källa för ångest och ett tvång. Det är som att jag har gått från att ha sprungit maraton till jogga vårrus. Varje dag fantiserar jag om att få dö i en sjukdom. Varje dag fantiserar jag om att jorden ska gå under och jag slipper allt — för då dör jag med den.

Jag har varit arbetslös i ett år. I ETT ÅR!!! och mina tankar om mig själv säger “varför skulle någon vilja anställa dig, din värdelösa, dåliga ursäkt för en människa?”

Jag ÄR ju dålig. Klart jag är. Jag har aldrig bett om det här och jag har aldrig bett om att få födas. Varje dag tänker jag på att jag vill dö.

Jag sitter av dagarna. Jag sitter av livet. Jag längtar tills allt är över. Att jag ska få dö en dag är det bästa med mitt liv.

[Blue Fepeby]

Tråkigt att höra att du känner så 🙁

Jag tänker att det nog måste ske någon förändring i ditt liv. Om du inte känner för träning just nu så kanske det finns något annat du kan engagera dig i, något du tycker är roligt. T ex om du tycker om att sjunga så finns det körer att gå med i, eller om du gillar matlagning så finns det ibland matlagningskurser på vissa orter. Medborgarskolan brukar ha många olika kurser inom flera olika områden så en idé är att kolla vad de kan erbjuda där du bor. Det är en möjlighet att komma ut lite och bryta mönstret.

Angående jobb så kanske det finns något tillfälligt jobb du kan ta. T ex så brukar ju skola och vård alltid behöva personal. Det kanske kan vara en idé att kolla upp om de behöver vikarier. Då får du både komma ut och något meningsfullt att göra och dessutom får du arbetslivserfarenhet som gör det  lättare att få andra jobb.

Du är inte dålig, det kommer bli bättre, helt säkert.

[Azure Gobeba]

Samma sits här. Tror dock du har lite skit i garderoben innan du blev arbetslös. Du är egentligen varken bra eller dålig, men du är bäst på att vara du! Vad du gör är en sak, vem du är är en annan. Bara för att du inte gör något nu betyder det inte att du är en dålig människa. Du är vad du står för, dina egna livsregler. Skriv ned vad du står för, dina värderingar. Ta ett par dagar på dig och fundera. Vad står du för? Vad är viktigt för dig att göra och inte göra? Titta på svaren och fundera igen, är du snäll eller en psykopat utan moral som gillar att göra folk illa?
Skulle du mot förmodan vara det sista så finns Främlingslegionen att ansöka sig till. 🙂

Du har bara ETT enda kort litet sprött liv. Tänk på det som en tom påse som du får fylla med vad du vill. Vad din mamma och pappa eller omgivning säger är absolut skit det samma. Visst, det finns självdestruktiva jobb som strippa osv men väljer du något du vet att du tycker om eller tror att du kommer gilla så kan du bara slänga ned det i påsen, för det är du som bestämmer. Du kommer få kritik av andra men det ska de skita i! Så är det jämt, alla tycker som kulsprutor hela dagarna.

Det är bättre att du får ett jobb än att du får ett fancy jobb just nu. Du kanske tom kan jobba gratis bara för att få se dig själv i andras ögon ett tag. Nu har du glömt bort alla bra kvaliteter du har, i ett sällskap får du se de du är bra på igen. Som ovan, kurser är bra sätt att träffa folk.

Bemanningsföretag finns alltid att gå med i. Du får lite olika tjänster tills du hittar nåt som är kul. Därifrån kan du söka din karriär eller drömjobb istället. Har själv jobbat på Manpower, det är inte dumt alls.

Jag har själv haft problem att godkänna min existens men tror det kommer av att jag aldrig fått utveckla min person som jag är. Snarare skulle jag pressas ned i ett fyrkantigt hål trots att jag var stjärnformad. Skuldkänslor, villkorlig kärlek, hot och skrämseltaktik gjorde mig till ett gelatinspöke. Först nu sista året har jag fått stöd i att se mig själv som barn och kunna relatera till det som en historisk händelse. Nu kan jag se att mina föräldrar inte gick ut med högsta betyg i föräldrakursen… Fan, vad jag var hunsad och negligerad! Det är ett under att jag inte lyckades ta livet av mig under alla dessa år som “The thing that should not be”. Nu ska jag fan ha ett jobb, tjäna pengar så jag kan köpa en kul billig bil, resa, fotografera, äta konstig mat på konstiga restauranger, paddla högt upp i höga berg, dyka djupt i djupa hav, segla. Hångla vill jag göra också, det gör jag alldeles för lite idag. Sprit ska jag dricka med måtta för det ger bara ångest i flera dagar efter.

Hitta dig själv, hitta ditt mål, hitta ditt jävlar anamma. Bli förbannad på skiten så kan du ibland få övertaget över ångesten. Skriv ner saker, säg varför till alla dina påståenden. Jag kan inte = varför då?

Kram på dig

[Teal Bitulu]

Jag tror inte du vill dö egentligen, utan bara ”dö” från det tillstånd du känner just nu.

Utifrån min egen erfarenhet av saker jag tidigare gjort utav samma totala koncentration samt glädje och inspiration det även gett mig, så har den koncentrationen egentligen bara varit ett sätt för mig att döva en tidigare ångest som jag vid dessa tidpunkter känt. Något som jag inte varit medveten om för att det jag gjort har gett en alltför stor kick som liksom slagit ut allt obehag och därmed ersatts av denna “glädje”. Ett maniskt tillstånd.

Så när man inte längre orkar hålla upp den koncentrationen så blir det tillslut tvång för att man genom det försöker bibehålla den känsla av glädje man kände då, men som man inte orkar göra för att man är helt utmattad av alla koncentrations-försök.

Så vet jag hur detta dödläge du beskriver, känns, eftersom det visar det mörker man egentligen kände under sin totala koncentration, i och med att det just var en total koncentration.
Något man känner sig lugn och tillfreds i blir inte en koncentration på det sättet. Till det har man ett balanserat förhållningssätt.

Beroende på hur lång tid man befunnit sig i detta och till vilken grad man ansträngt sig så känns mörkret därefter och det är fruktansvärt obehagligt.

Det är detta som benämns vara depression och som man uppmanas till att distrahera för att inte gå under. Men det som gör att man går under är oförståelsen inför vad mörkret säger.

Så det att du tycker att du är dålig och ej tycker att du valt detta liv, kan vara att du mäter ditt värde efter prestation, som en del av träningen är.

Jag befinner mig också i ett dödläge och det gör mig tokig emellanåt. Jag distraherar mig med saker men jag orkar inte göra det under lika lång tid. Det gör att jag blir tvungen att bemöta detta mörker och söka förståelse för varför jag känner som jag gör.

Det är genom detta som man kan börja skingra den mörka dimman och därigenom börja kunna känna sitt själv och det man egentligen vill göra med sitt liv.